Foto: Maria Östberg

Mias trädgårdskonst

Foto: Gärd Fors

En tuff tjej

Stallchefen Mia

Mia arbetade tidigare med förståndshandikappade i Växjö. Ett roligt men påfrestande arbete och efter många år kände hon att hon inte ville arbeta med människor hela sitt liv, hon ville prova något annat. Vad det skulle bli visste hon inte men hon valde att säga upp sig – och upplevde en befrielse.

Efter att ha varit sjuk och inlagd under en längre tid blev det aktuellt att börja arbetsträna och eftersom ett av hennes intressen var att rida och inte minst att vara med hästarna i stallet på ridskolan i Tingsryd så fick stallet bli hennes arbetsträningsarbetsplats.

Mia berättar:

- När jag begärde att få göra min arbetsträning i stallet så ställde både försäkringskassan och arbetsförmedlingen upp på idén och jag fick gå ”i lära” hos den förre stallchefen Erik.
Efter en tid började han presentera mig som sin efterträdare, den blivande stallchefen, - och jag slog bakut. Vem var jag att kalla mig stallchef? Men, ju mer han höll på så började jag vänja mig vid tanken och titeln kändes allt mer naturlig. Det är ju faktiskt jag som är chef i stallet och jag är duktig och bra på det jag gör.

Det är många som har svårt för att säga dessa ord, ”jag är duktig och bra på det jag gör”, eftersom Jante då gör sig påmind.

För Mia har processen varit ännu svårare än för de flesta till att våga stå för vem hon är.

Mobbad

Kombinationen rödhårig, fräknig, rundlagd, inåtvänd pojkflicka har givetvis varit ett tacksamt mål för mobbare och som de flesta som blir utsatta har det präglat Mia under många år. Om något upprepas tillräckligt många gånger så blir det till slut en ”sanning”.

Under uppväxten fanns Farmor och Farfar på övervåningen i huset på gården och det blev hos dem som Mia sökte tröst och sällskap när kompisarna uteblev – och ute i naturen. Mia blev lite av en ensamvarg och hennes självkänsla var i botten.
Under åren har hon haft många, djupa depressioner som varit så allvarliga att hon tvingats vara inlagd och trots medicinering så har de återkommit.
Tack och lov så har hon haft en tålmodig familj där man och barn funnits vid hennes sida och ställt upp i såväl ljusa som mörka stunder.

Vändpunkten

Mia berättar:

- Sista gången jag var inlagd för min depression blev det sex månader på sjukhus och det gav mig mycket tid att tänka. Vad är det för fel på mig? Varför blir jag aldrig bra? Varför känner jag som jag gör? Jag bestämde mig för att ställa krav på läkarna och meddelade att jag inte tänkte åka hem innan jag fått en riktig utredning och diagnos.
Jag trodde aldrig att de skulle lyssna och ta mig på allvar men det gjorde de.
Utredningen påbörjades, jag skrevs ut och efter 2 års utredande fick jag svaret: En lättare form av Aspergers syndrom.

- Äntligen kunde jag förstå mig själv, mina tankar och reaktioner. Varför det blev som det blev – jag kunde börja ett nytt liv.

Mia hämtade återigen sin kraft i naturen. När hon kände sig instängd i sig själv och i sina tankar blev skogen hennes tillflykt.

- Om du visste så många stubbar jag grävt upp och släpat hem. Allt som finns i skogen har i mitt öga varit vackert och värt att ta tillvara. I början gömde jag mig och satt och formade dessa stubbar till skulpturer på baksidan av huset men så småningom blev jag modigare och flyttade till framsidan.
Ibland stannade någon och frågade vad jag gjorde och jag började prata med folk. En del tyckte nog att jag var konstig men många sa att de kunde förstå min känsla för att skapa i trä – att varje träbit och varje stubbe har en mening och en historia. Många tycker säkert att min trädgårdskonst ”udda” men för mig har varje sak sin betydelse.
- Ett tag möblerade jag hela huset med träsaker men när min man sa: ”nu blir det lite mycket”, så fick det räcka.

Människor är så komplicerade

Arbetet med hästarna, känslan av att inte bara klara av sitt jobb utan att verkligen vara duktig på det och att få arbeta med kroppen har blivit Mias medicin.
- Jag respekterar hästarna och de respekterar mig. Jag förstår dem och jag upplever att de förstår mig. Människor är så komplicerade ibland och med hästarna slipper jag allt tjafs.

Det är uppenbart att för Mia är det viktigaste att hästarna har det bra.

- Det är viktigt att alla som kommer hit respekterar att detta är hästarnas hem.

Visdomsord

När jag ber Mia sammanfatta vad hon tagit för lärdomar av sin livsresa säger hon:

- För det första är det aldrig för sent att få en diagnos.
I mitt fall har ju mitt handikapp kunnat vändas till något positivt.
För mig är det viktigt med ordning och reda, att ha struktur och det märks inte minst i foderkammaren. Där var det tidigare kaos men nu är det strukturerat och allt finns på sin plats.

- För det andra måste man våga sätta gränser.
Om det finns någon som jag inte mår bra av att umgås med så säger jag det. Om någon skapar kaos och inte lägger tillbaka sakerna på sin plats så säger jag till och förklarar varför istället för att gå och plocka själv. Med barn fungerar det utmärkt men det tar lite längre tid att få en del vuxna att lyssna och förstå. Man får ha tålamod.

- För det tredje att aldrig tvivla på det som känns inifrån hjärtat, att våga hålla fast och tro på sin känsla.

- För det fjärde vara nöjd med den man är oavsett vad folk tycker och tänker.
Man behöver inte vara bäst, snyggast och duktigast – man duger ändå.
Att leva här och nu. Jag kan inte backa bandet men jag ser framåt och vet att jag blir en bättre farmor än mamma…

Mia lyser av självförtroende och harmoni och de 20 kilo hon tappat av hårt stallarbete har inneburit att familjen fått en ny maka och mor i (nästan) samma förpackning.
Jag är säker på att de uppskattar förändringen.

Varför hon går i kortbyxor året runt kändes inte viktigt att ta reda på längre efter Mias berättelse.

Tack Mia för att du ville dela med dig av ditt liv och dina erfarenheter.

Om du som läsare vill komma någon in på livet – tipsa oss!

Gärd Fors, text och foto
gard@tingsrydnytt.se