Livsglädje som syns.

Gården där alla djur går fritt.

Hästen är nykomling på gården sedan i maj.

Bäääää....

Att röja i skogen är roligt!

Susanna och Saga, riktiga vänner.

Det är en varm och solig septemberdag när jag träffar Susanne Velander. Hon ser ut som en helt vanlig tjej. Men det är hon inte, inte på något vis. En ganska extraordinär människa tycker jag. Susanne är cp-skadad. Hon bor ensam på en gård utanför Linneryd med sina djur - en häst, två hundar, två getter, tre katter, fyra får och ett tiotal höns. Allt på gården tar hon hand om. Själv. Visst finns det hjälpande händer runt omkring, bland annat hennes föräldrar som bor dryga milen bort. Gården och djuren är hela hennes liv.

Allt tar tid

Jag frågar Susanne och hennes handikapp begränsar henne. - Alla sysslor tar längre tid, allt från att klä på sig till att mocka i stallet. Jag måste planera så att tiden räcker till för allt som måste göras. Det är nog den största skillnaden. Dagsformen spelar också en viktig roll. Mina fingrar vill inte alltid lyda, då måste jag ha en plan B.

Förutom det fysiska funktionshindret har hennes cp-skada även satt sig på talet. Ofta blir hon missförstådd och många tror att hon är intellektuellt underlägsen, vilket är helt fel. Faktum är att under vår pratstund slås jag flera gånger av vilket rikt ordförråd Susanne har även om det ibland blir lite otydligt. Hennes talsvårigheter begränsar det sociala livet. Ofta känner hon sig missförstådd. Hon tror att många känner en osäkerhet inför hur man ska närma sig. Och rädsla. - Fast jag har ju själv valt ett annorlunda levnadssätt, att bo så här på landet med mina djur. Den isoleringen är socialt begränsande i sig men har inget med mitt handikapp att göra. Jag brinner för djuren och naturen.

Storkok

Ett par timmar i månaden får Susanne lite hjälp med att laga mat. Det är egentligen det enda som hon tycker är lite svårt. Som att vända fisk på stekjärnet till exempel. Eller att göra en sås som ska sjuda under omrörning. Det är värmen som är problemet. Hacka lök funkar. Så när hjälpassistenten kommer blir det storkok och portionsförpackningar fryses in. Susanne kan laga en del mat själv men för att det ska bli en varierande kost behöver hon hjälp.

Cykelturer till skogs

När Susanne lämnade föräldrahemmet flyttade hon till Växjö under några års tid. Till lägenhet. Som den naturälskare hon är trivdes hon inget vidare och hon berättar att hon brukade cykla i timmar. - Jag älskade att cykla i skogen och jag hittade mina favoritrundor. På så sätt fann hon ett sätt att komma nära naturen även i staden. Det är så hon är, Susanne. Hon ser alltid möjligheter istället för hinder.

"Det bästa jag någonsin gjort"

Det som radikalt förändrade hennes liv, eller kanske snarare hennes syn på livet, var den utbildning i Värmland som hon gick i början av 2000-talet. Kursen, Att bo på landet, var ettårig, och för Susanne tog den två år att slutföra. Utbildningen gick ut på att utveckla en verksamhet på landsbygden. - Det är det bästa jag någonsin gjort, berättar Susanne. Under utbildningen praktiserade hon hos en småbrukande bonde, Rolf. - En underbar människa. Han visste inte något alls om cp-skador och eventuella begränsningar som handikappet kan innebära. Jag fick mocka, köra traktor, snickra, handmjölka kossor, sköta ardennerhästarna, hugga ved…. Allt fick jag göra! Det var då det började hända saker i mitt huvud. Detta var en viktig tid för mig. Jag bestämde mig för hur jag ville leva i framtiden, jag skulle ha min egen gård. Allting går - med mycket vilja.

- Jag ångrar absolut inte åren i Växjö. De gav mig en viktig livserfarenhet, de var ett steg på vägen till där jag är nu, förklarar Susanne.

Om rädsla

- Är du aldrig rädd för att bo så här själv mitt inne i skogen? undrar jag. - Nej, inte alls. En period för några år sedan när det hände lite otäcka saker i Urshultstrakten, då var det lite obehagligt. Vi var nog alla rädda då. Men här är jag tryggare än någon annanstans. När jag bodde i Växjö var jag alltid rädd på kvällarna, för ungdomsgäng som fanns där.

Utvecklade verksamhetsidé

Susanne har en halvtidstjänst på ett dagcenter i Tingsryd, hon hjälper andra människor med funktionshinder. När hon hade jobbat en tid på dagcentrat fick hon en idé. Egentligen hade fröet planterats i hennes huvud redan i Värmland och nu fick det grogrund. Hon skrev ner sin verksamhetsidé och lämnade till chefen. En månad senare kom den första gårdsgruppen ut till Susanne på gården och arbetade tillsammans med henne. Precis som hon gjort hos Rolf i Värmland. - Det är så fantastiskt, strålar Susanne. Jag är så glad att kunna dela med mig av det härliga gårdslivet. Jag vill att fler ska få känna det jag känner. Alla sysslor här på gården är naturlig träning, att ta hand om djuren, mocka, hugga, bära, utfordra… Bara att gå över åkern ner till sjön är träning för en person med funktionshinder.

Gårdsgruppen kommer en gång i veckan. Och det fungerar riktigt bra. Andra året hade de två grupper och nu efter tre år är de tre grupper. Det täcker hela hennes halvtidstjänst.

- Jag tror att alla människor kan uppnå det dom vill. Bara de får göra det på sitt sätt. Vi måste ge varandra chanser.

Skolåren i Rävemåla

Under grundskoleåren i Rävemåla hade Susanne en egen assistent, Kerstin. - Tack vare Kerstin kunde jag gå i vanlig skola. Hon läste in mina läxor på kassettband så att jag kunde hänga med. Hon var min trygghet i skolan, hon fanns vid min sida varje dag i tolv års tid. Det är inte enkelt att gå i grundskolan, barn är inte alltid snälla. Jag tror inte att det är av elakhet, det är okunskap och osäkerhet. Skolkompisar kunde retas och slänga ur sig ”cp” utan att tänka efter. Men det sätter sina spår, berättar Susanne.

Inte bara gårdsfarmare

En annan idé som också föddes i Värmland var att skriva en bok. Under andra skolåret skrev hon lite varje dag. - Redan i skolåldern fanns det så mycket jag ville säga, saker som aldrig blev sagda. Våga vara är den publicerade frukten av hennes kreativa tankar i Värmland. Nu är tredje upplagan tryckt på Recito Förlag och säljs via nätbutiken www.litenupplaga.se. Susanne avslöjar att hon har skrivit dikter sedan hon var elva år och har funderingar på att ge ut en andra bok, en diktsamling.

Tänj på gränserna

Susanne har gett en del föreläsningar, främst för personal och föräldragrupper till funktionshindrade. - Jag vill förmedla att man ska tro på individen och våga tänja på gränserna. Det är viktigt att man redan som ung får prova saker man inte tror att man ska klara. För allting går - med mycket vilja. Det är jag ett levande bevis på.

Röjer hinder

Innan vi avslutar vårt möte berättar Susanne att något av det bästa hon vet är att vara ute i skogen och röja. Med motorsåg i handen. Och precis som hon röjer i skogen röjer hon även de hinder som kommer i vägen för det hon vill göra. Vilken vilja hon har, Susanne Velander!

Att kämpa

Min kropp är som den är,
att tala rent jag mig aldrig lär.
Mina ord är sluddriga när de kommer ut,
det tar sin tid innan jag har sagt meningen till slut.
Varje muskel i mig arbetar hårt,
det sker i stridighet och kan vara riktigt svårt.
Att slappna av och hålla still,
är faktiskt inget som min kropp alls vill.
Men så händer det en stund,
och cirkeln som annars är oval blir alldeles rund.
Kroppen lyder för en kort liten tid,
och jag kan tycka om och vilja kännas vid.

/Susanne Velander (dikt hämtad ur boken Våga vara!)

---

Maria Östberg, text och bild
maria@tingsrydnytt.se